Film: Du kommer att möta en lång mörk främling

 

Biodags :) Denna gång med mamma och syster K. Vi såg Woody Allens nya film: "Du kommer att möta en lång mörk främling"

Skådespelarna är: Antonio Banderas, Naomi Watts,Anthony Hopkins, Gemma Jones,Josh Brolin, Freida Pinto m.fl.

Den handlar om mänskliga relationer, sökandet efter lycka.

Alfi och Helana är gifta, så även deras dotter Sally med Roy, Men under den vackra ytan döljer det sig en emotionell olycka.

Frågan är om det långa mörka främlingen kan göra dem lyckliga?

Jag tyckte filmen var bra, utifrån det perspektivet att Woody Allen försökte berätta för oss människor " att lycka hittar man inom sig, inte i någon/något annat. Lyckan kommer innifrån. De flesta människorna tror att lyckan finner man oss en annan, i en tro, i en människa eller i en dröm.

Flyttfåglar av Marianne Fredriksson

Det är en trevlig berättelse som Marianne målar upp i sin bok. En berättelse om vänskap, kärlek och minnen av det förflutna.

Berättelsen handlar om Edemira (Mira) och  Ingegerd (Inge).  De möts för första gången hos trädgårdsmästaren. Båda är kring 50 år och har ett äventyrligt förflutet bakom sig, de har vuxna barn. Mira har två söner och Inge två döttrar. Mira kommer från Chile och Inge är en ”typiskt svensk” kvinna med det perfekta hemmet, med yta och glamour som är välstädat, organiserat, kalt och ”ytligt”.

Eller är det bara min egen fördom mot det glamorösa svenska hemmet som sätter prägel till hur jag analyserar utifrån Mariannes skrivna text.  Det finns en sak till som förvånar mig i boken och det är Inges  gästfrihet gentemot Mira, redan från första dagen.
Så beter sig väl inte nutidens människor sig åt, eller? Jag kan inte tänka mig att folk släpper in helt främmande människor till sitt hem. Eller gör vi det? Hur gästfri är människan? Först och främst lär vi ju känna människan på en allmän plats. För ett samtal med denna och bekantar sig med personen.

Vidare till historien...

Miras liv i Chile är långtifrån lycklig.  Hennes mor betraktade henne med kyla och hade ett avvikande beteende gentemot henne. Hennes far fick stå för tryggheten i Miras uppväxt. Hon gifte sig och fick barn. Med kriget, Pinochets blodiga kupp flyttar Mira med sin familj till Sverige.  De gör allt för att ”smälta” in i den nya vardagen. Mira skiljer sig från sin man och han måste återvända tillbaka till Chile.

De båda kvinnorna har en trasslig barndom efter sig och de förstår varandra.

Jag får en känsla av att Inge är författaren egen avbild. Där Marianne lånar Inges gestalt för att uttrycka  sig själv. Inge är kvinnan som bryr sig om sina medmänniskor. En av hennes döttrar har förälskat sig i chilenaren Fernando Lorreino (Nano) som kommer från den rika sociatén i Chile.  Hans morfar, som är Nanos förebild lever kvar i den gamla konservativa världen. Och den synen har Nano tagit efter.

Det som berättelsen griper tag om mig är att Mariannes karaktärer bär på hemligheter. Ett förflutet som de måste förlåta, bearbeta för att kunna gå vidare med ett lättat hjärta. I stort handlar berättelsen om att leva med sig själv, ta itu med sig själv och sitt. Känna smärta och tillåta att känna, bearbeta den så att personen accepterar och förstår sig själv bättre.

 

 

Två biotips
Visst är det mysigt att gå på bio? Just nu går det två filmer jag vill se:
Kärlek, lyckan och meningen med livet (läs även boken av Elizabeth Gilbert)
En film att se med mamma eller väninnan.
En film som även kan locka med killen till biosalongen är däremot:
Wall street - money never sleep