Film: Försvunnen

En svensk film med Björn Kjellman, Kjell Bergqvist och Sofia Ledarp, regissörerna är Mattias Olsson och Henrik JP Åkesson.

Malin(Sofia Ledarp) flyttar från sin lägenhet upp till Norrland för att bo hos sin vännina. Under resans början märker hon att en svart Jeep förföljer henne vart än hon åker. Stämingen är spännande lite thrilleraktig. Hennes föräldrar ringer till henne under färdens gång och vill prata om det som hände inom familjen. De är överbeskyddande och låter henne inte vara ifred. Malin orkar inte, hon vill vara själv i sin sorg och svarar inte längre när telefonen ringer. Jeepen förföljer henne, hon ringer polisen. Spänningen i filmen stiger. Kommer hon undan, eller kommer hon att bli kidnappad.

Hon vaknar upp i en kall källare med en dörr och ett litet källarfönster som har galler för sig. Mannen (Kjell Bergqvist) är en otäck kall psykopat som bara vill sitt eget bästa. Han mördar brutalt personer som står ivägen för honom.  Kjell Berqvist spelar rollen mycket bra.

Malin lyckas fly... men vart? Skogen omger det lilla huset och skogen är både hennes vän och fiende. Till slut blir hon räddad.

Hela filmen känns tunn, diffus och överdriven. Långa skogsscener där hon och Henrik (Björn Kjellman) flyr undan Mannen.

Det är gott om närbildscener både i bilen, fångkällaren och skogen. Perspektivet fattas och jag känner mig otäckt nära och vill inget hellre än att backa ett steg bakåt för att få ett bredare perspektiv.

Drar lite paraleller i filmhanderandet med Dogtoth. Samma nära förhållningssätt med kameran, fast i Dogtoth var det mycket värre. Är detta närbildsfilmade en ny trend inom regissörerna?