Oceanen vid vägens slut av Neil Gaiman

Handling:En man återvänder till sin barndoms trakter på den engelska landsbygden. Till en början har hans biltur inget mål, men snart står det klart vart hans undermedvetna har fört honom: till en bondgård med en liten ankdamm strax bakom. För länge sedan bodde familjen Hempstock där: elvaåriga Lettie, hennes mamma och mormor. Märkligt nog bor mamman och mormodern kvar, lika gamla som de var då för fyrtio år sedan, men Lettie är borta.

Mannen sätter sig på den gröna bännken.Stunden på bänken vid dammen för honom tillbaka till våren då ondskan i en hemhjälps skepnad kom in i hans barndom och då hans världar – både barnets fantastiska och de verkliga – förändrades för alltid

 

Ingen vanlig genre som jag brukar läsa. Men har redan börjat läsa och storyn griper tag i en.

 

Vad tyckte jag om denna bok då?  Psykologisk underlig. En författare som har lyckats skriva utifrån en 7- årings perpektiv. Är storyn enbart en fantasi eller verklighet? Vad har pojken/ mannen för barndomsminnen? Har han haft en traumatisk uppväxt?

Diskussionerna blev många i bokcirkeln. Syftet med handlingen, vilket språkbruk användes? Var det lätt att hänga med i berättelsen?  Är detta en genre som jag tycker om att läsa, svar på  den frågan är tveksamt, men jag ger gärna fantasygenre en till chans.